Le Corbusier ville skapa en ny värld av ljus, luft och logik.
Han såg arkitekturen som ett verktyg för civilisationens återfödelse där måttet, geometrin och rytmen kunde ersätta kaoset i den gamla staden.
Hans hus var ”maskiner att bo i”, byggda för att befria människan från det överflödiga.
Men i sin strävan efter det universella riskerade han att sudda ut det mänskliga.
Hans idealstäder – raka axlar, identiska block – talade om ordning mer än om liv.
Det som var tänkt som frigörelse blev för många en form av disciplin.
Le Corbusier är därför både visionär och varning:
ett bevis på att idéer om perfektion kan skapa klarhet, men också tystnad.
Hans arv är inte bara byggnaderna utan frågan han lämnar efter sig:
hur mycket människa ryms i en ideal värld?
